Varför firas inte Svante Arrhenius?

I år är det 150 år sedan vetenskapsmannen Svante Arrhenius föddes på Wiks slott strax utanför Uppsala. Hans gärning är extra aktuell nu i dessa dagar. Han var den förste svensk som fick ett Nobelpris (kemi 1903). Han genomförde intressanta studier av koldioxidens uppvärmande effekter på jordens klimat och gjorde intressanta förutsägelser av ökande koldioxidhalter och medeltemperatur.

Arrhenius disputerade i Uppsala men hans forskning ansågs till att börja med vara medioker. Så småningom insåg man dock hans storhet och han blev professor vid Stockholms högskola och alltså Nobelpristagare.

Det är både märkligt och lite synd att 150-årsjubiléet inte uppmärksammats. Han var en av de första att uppmärksamma och förklara klimatförändringar genom koldioxidens förmåga att ta upp värme. Åtgärder mot växthuseffekten är ju i högsta grad aktuella nu när det drar ihop sig till klimatmöte i Köpenhamn.

Skolor behöver gårdar

Jag såg att Friluftsfrämjandets ur-och-skurpedagogik belönats med Nordiska rådets natur- och miljöpris. Det är glädjande och självklart att förskolebarn och skolbarn behöver vara ute. Sedan starten 1985 finns verksamheten på omkring 200 förskolor och skolor upp till femte klass runt om i Sverige.

Men att barn behöver bra ytor för utevistelse gäller alla, inte bara dem som går i ur och skur. Eftersom barnen tillbringar flera timmar per dag i dagis eller skolan är gårdarnas utformning av stor betydelse för deras aktiviteter och därmed för deras fysiska, psykiska och sociala utveckling. Dessutom kan den fysiska miljön används i pedagogiken.

Det här är en av de frågor vi diskuterar just nu i Folkpartiets programgrupp för miljöfrågor. Jag tycker att barnen i Uppsala ska ha rätt att vistas ute och deras utemiljöer ska hålla god kvalité. Folkpartiet med sitt fokus på utbildning och pedagogik behöver komplettera skolpolitiken med en skolgårdsnorm.